En gång för många, många år sedan spred det sig som en löpeld genom hela min bekantskapskrets att Ida skulle sluta. Ida var frisören vi ALLA gick till eftersom vi över åren hade tipsat varandra om hur bra Ida var. Plötsligt stod vi frisörlösa. Vi spreds över stadens frisörsalongerna i den desperata jakten på en ersättare.
Jag överlevde denna traumatiska beautyupplevelsen och går sedan flera år tillbaka till Hanna (hyllning här). Det är ett speciellt band man bygger upp med sin frisör. Det kräver tillit att låta någon närma sig ens huvudet med en sax och/eller folierulle. Självklart blev jag dunderglad att höra att Hanna skulle få barn men sedan kom egoistpaniken. Mitt hår då?!!?
I våras hade jag en klipp+färg inbokad med Hanna, den sista på ett tag. Den har jag njutit av maximalt men till slut var jag tvungen att boka en tid hos en ny frisör. Om jag kunde hade jag vänta på att Hannas föräldrarledighet är över. Så i veckan har jag låtit någon annan pyssla om mig medan jag satt i frisörsstolen.
nyfärgat hår. För vårda färgen du betalat dyrt för!
Det känns som jag är otrogen, som jag gått bakom ryggen. Jag är nära att DM:a Hanna och bedyra min eviga lojalitet: ”Den andra frisören betydde absolut ingenting men mina toppar var en katastrof och min färg hade fått en dassig pissgul nyans. Jag kommer aldrig lämna dig!!!!”
Stort eloge till alla frisörer som är så viktiga för att få oss känna oss snygga och må bra. Stort grattis till Hanna och hennes lilla familj.